Kära studenter

2 år och 10 månader har gått sedan de allra flesta här inne samlades för första gången i ljushallen. Vi satt ängsliga men ändå med stora förväntningsfulla ögon och väntade på att vår nya klass skulle bli uppropad och tilldelad ett klassrum.

Nu står vi alla samlade igen för den allra sista gången innan den stora dagen är här och med det avslutar vi med en fin gest då vi tillsammans sätter på oss våra studentmössor som vi länge kämpat för att få.

Jag minns en dag i december då vi tillsammans satte start på 2008 års studentfirande. Det var student julbalen på stadshotellet då även de första klassramsorna kom igång.

Sen kom julen och kort där efter börja vi vår sista termin på Rudbeck. Även om vintern var mörk och slutet kändes långt bort så står i här idag, närmare mållinjen än någon gång tidigare.

År av väntan har blivit månader, som blivit dagar, som snart blir timmar och avslutas i minuter och sekunder innan portarna öppnas och vi möts av glädje och jubel.

Den sista tiden, studenttiden går inte att jämföra med någonting annat och vi har nog alla fått oss en ”andra familj” här.

Vi minns nog alla hundradagarsfesten, eller i alla fall att just den dagen då nedräkningen började på allvar, dagen då alla kalendrar hängdes upp på räckena i ljushallen, dagen då varje klass utklädnad blev officiell, dagen då det sista provet var skrivet och dagarna då Elbafesten, calypsofesten m.fl. ägde rum.

Visst har det hittills varit oslagbart och ändå har vi den viktigaste och bästa dagen kvar!

Den dagen då Sverige hissar flaggorna för OSS, då Magnus Uggla skriver en sång om OSS, då hela Sverige gläds och firar med OSS och då den berömda ramsan ”och så finns det dem som har…” inte längre handlar om oss, utan sjungs av OSS.

Men vi kommer också ihåg alla kvällar vi suttit och gråtit, slitit för att få in all den kunskap vi behövt till ett prov dagen efter, alla nätter vi suttit uppe för att skriva klart ett arbete som ska in senast 23.59 och alla redovisningar vi fått svälja vår rädsla för att tala inför en större grupp. Men visst har vi lärt oss mycket utav detta.

Vi lever med någon slags dubbelmoral just nu, vi står som i ett gränsland. Vi är nog alla sugna på att se vad världen har att erbjuda oss men visst kommer vi att sakna alla dagar då vi kunde vara här tillsammans med våra vänner.

Rudbeck, alla elever och alla fina traditioner har gjort detta till en minnesvärd tid men vi är nog alla beredda att bläddra sida och möta ett nytt kapitel i våra liv.

Jag tror jag talar för de allra flesta när jag nu tackar alla här på Rudbeck som gjort denna tid oförglömlig och vi har alla en egen klass att hylla lite extra - ett speciellt tack till NVSP3B som gjort dessa år till dem bästa i mitt liv. TACK!