Uppskatta dina nära

Jag söker inte empati eller så. Skriver mest för min egen skull att det INTE är kul att gå hemma. Det växer en enorm ångest inom mig, ibland hjälper jag till, ibland växer den utan att jag märker. Jag får svårt att sova om kvällarna, finner ingen ro, ro om hur min framtid ska se ut. Men jag ska säga att jag är så jävla glad - att jag har familj och vänner som bryr sig om. Utan er ingenting. Visst är det skönt att leva kompislivet - men hellre jobb och vänner endast på helgen. Jag vill ha tillbaka mitt fullspäckade liv, så länge jag har en liten tid för mig, min kropp och min själ. Jag kan skylla på mig själv, på Sveriges jävla kris, på utbildning och allt det där. Men inte ger det mig ett jobb. Snart åker boxningshandskarna på, snart finns det ingen annan än JAG som ska ha det där jobbet. Man kan inte längre ta hänsyn till nån, och det gäller att tjata tjata tjata. Känns lite emot min natur, men vad fan ska man göra?! Jag vill att mitt liv ska vara på väg, att jag kan planera in nått kul att göra. Och allt kul kostar pengar! Men jag ska ge mig själv en bragdmedalj! Att jag har kvar pengar från sommarn, det är faktiskt ett under. Jag ska ge allt för att få det där extra konsulent jobbet, kommer bli kul! Och mamma & pappa har lovat att hjälpa mig tills trenden vänder, utan att jag faktiskt behövt be om dig. Dom förstår mig verkligen väl. Nu kan jag nog i allafall sova gott om nätterna, slippa oroa mig för att inte ens ha en tia till bussen in till stan om ett tag. Jag hade väl knappast trott det heller, men det handlar om att det LIKA GÄRNA kunde vart så, om dom inte hade hjälpt mig. Självklart ska jag försöka klara det utan dem, men skönt att ha nån i ryggen om planen sviker. Over and out!

Jag är så glad att ni finns.
Världs bäst.