Hoppet är alltid det sista som överger en

Varför har man alla dessa förhoppningar? Det känns som att man till 90% ändå blir sviken av sin/sina förhoppningar. "Hoppet är det sista som överger människan", frågan är ju i hur många fall det är så jävla bra. Vi går och hoppas på allt allt ska lösa sig på bästa vis men vi vet ju alla hur ofta det händer. Klart man ska hoppas till viss del men hur vet man när man ska sluta hoppas för att inte bli sårad.
Grymt tung dag idag. Det var på riktigt den tyngsta dagen av årets alla 365 att gå upp. Nu är vi mitt i djupa November och slutet på mörkret ligger för långt bort för att vi ska kunna se de och längta dit. Blev inte bättre när man fick det sämre slutbetyget av dom två man låg och vägde emellan. Kanske ska man inte vara besviken men som sagt har HOPPET alltid funnits där. När man får höra skiten så slocknar den lilla gnistan av förhoppning och allt slit känns bara meningslöst. Jag vet inte hur många gånger jag tillsammans med vänner tagit upp frågan "Vad gör det en lärare om den sätter det högre betyget när man verkligen ligger och väger?!" Jag undrar om det någonsin kommer finnas ett rimligt svar på det där, jääävligt besviken är orden i allafall!
Jag säger bara: det är tur att man har sina guldvänner <3 Hann med en liten mysfika med klassgänget mellan lektionerna. Stina är hemma från Gambia igen och vi fick höra om hennes fantastiska resa. Vore grymt grymt grymt att åka låååååångt härifrån!
Jag och Mye släpade oss till gymmet efter skolan. Känns verkligen motiverande när man helst av allt vill ligga under täcket minst en vecka och bara kurera och sova. Men återigen finns hoppet där om ett kanske lite mer "nöjdare-jag" efter en tid. Det återstår att se. Jag HOPPAS att hoppet övervinner mig den här gången.