Spara eller spola

Nu är det sådär mycket i huvudet igen. Man bara tänker och funderar om vart annat. Varför finns det så himla mycket? Allt som hänt, allt man minns, allt som är nu, allt som ska hända snart och allt man ska hinna med innan livet är över. När man väl börjat tänka är det som att gräva ner sig i en liten grop. Det är bara en massa funderingar och frågor som man inte har något svar till. För varje grej jag tänker på blir det tyngre att andas. Jag vill inte men samtidigt är det ett måste. Man kan inte gå runt med ett stort mysterium inuti sig, allt måste lösa sig på något sätt, vilket det gör för eller senare.
Gamla saker man skrivit, gamla kort, gamla konversationer, gamla sms som man spar på sig. Spara eller spola? Kan det verkligen vara bra att spara på sånt tjaffs tänker man men samtidigt är det just de grejerna som påminner en om allt som hänt, allt man vart med om, alla man träffat och allt man upplevt.
"Jag sparar på allting, även på dagar, då allt inte va perfekt" som Daniel Lindström skulle sagt. Men fan, man ska inte lura sig och bara på sånt som är bra. För livet är inte alltid bra, tyvärr. Men alltid lär vi oss nått. Det finns inget ont som inte har nått gott med sig som man brukar säga.
Nu låter jag kanske deppad här men jag är bara förundrad,förvirrad,fundersam.
Spara på sånt man bara vill tillbaka till, jag vet inte ja.
Allt kan repareras och komma tillbaka men aldrig kan något bli som förr.

Alla som finns runtomkring
Jag är så rädd för att tiderna ska förändas. Jag är inte redo än, inte nu. Man gråter ju nästan bara man tänker på det. Det är såna här svackor man får vara beredd på fram till 5 juni. Men efter kommer nått jag längtar till, jag vet ju det, det kommer bli bra. Det är ju det... vad är det som sparas och vad är det som spolas? Behöver jag dokumentera allt nu för att det kommer vara ett kapitel i mitt liv som jag sen ser tillbaka på? Förmodligen. Jag vill att det föralltid ska vara nu.Kapitel. Hela livet består av kapitel till en stor stor bok. Men vissa kapitel vill man bara ska fortsätta för alltid.

Nathalie - du är mer än guld värd. Jag önskar det fanns en knapp som jämt kunde ta mig omedelbart till dig så fort jag tryckte på den. Vad allt skulle vara så mycket bättre då.