Det var så otroligt vackert.
Fanns inget som hade kunnat varit bättre.
Det var så fint. Tårarna var många, alldeles för många.
Jag grät för det vi hade, men mest med alla andra.
Jag hoppas det dröjer länge tills nästa gång.
Det var det vackraste jag sett.
Men också det tuffaste och svåraste jag vart med om.
Men visst blev man på något sätt starkare.
Nathalie var helt fantastisk och sjöng en underbart fin låt.
På församlingsgården där vi fikade lättade stämningen upp och leenden kom krypandes tillbaka. Det kändes verkligen skönt. Efter många tårar var jag såklart helt slut men åkte till maxi för att jobba 16-21. Kassachefen och några till tog väl hand om mig och frågade så att allt var bra. Blir liksom lite bättre när man vet att folk bryr sig och tar hänsyn till ett inte fullt strålande humör.
En dag så ses vi i himlen Åke
torsdag 9 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar