Jag sa ju....

Jag vet inte varför jag är så dålig på att dela med mig av tankar och erfarenheter. Lovade liksom mig själv att dokumentera ett helt nytt liv, otroliga förändringar som bara skedde över en natt.
Varför skriver jag inte om nätterna då jag bara längtar hem, då jag ifrågasätter alla mina hittills gjorda val, då jag känner mig som den okompetentaste eleven på hela Universitetet som knappt kan hålla koll på sina fötter.
Varför skriver jag inte om kvällarna då jag står framför spisen och lagar någon mat, känner två varma armar som slänger sig runt mig, ett varmt andetag och någon som viskar jag älskar dig, kvällarna då jag bara älskar att ligga i Hans famn, framför ett dåligt teveprogram, vi säger ingenting, bara njuter av det vardagliga och att vi är VI.
Varför skriver jag inte om dagarna då min värld stod stilla. Då smärtan var olidlig. Hur det utvecklades till något allvarligt och jag fick söka akut hjälp. Vad tyckte jag om det och vad kom jag till insikt med. Allt var så glasklart i mitt huvud, fick som en ny syn på livet. Nu är jag tillbaks i det vanliga och har glömt vad jag egentligen lärde.
Varför skriver jag inte om dagarna då jag sliter mitt hår för all litteratur jag måste läsa, dagarna då ångesten är för stor för att hantera. Varför känner jag inte att jag duger, att min insats är nog?! Hur allting vänder och jag plötsligt är topp-5 på seminariet. Hur jag inte får en blund dagen innan av nervositet och hur jag sover som en prinsessa dagen då allt är över.
Jag ångrar inte en sekund att jag åkte hem denna helg. Njuter av varje minut tillsammans med min livsviktiga familj. I morrn väntar jobb efter många dagars ledighet. Undrar om alla PLU-nummer sitter kvar i ryggmärgen?! En sak är säker.. jag tror och hoppas att jag sover gott i min alldeles egna säng.
God natt mina vänner!