Christian kom hem på lunchen, berättade att han skulle jobba extra nu på lördag men fick vara ledig på Påskafton.
Det bra är att han kan komma och fira lite påsk i Västerås.
Det dåliga är att vi skulle haft mys hela helgen och istället får vi bara ses på söndag, och bara över dagen nästa lördag och över dagen måndagen efter.
Verkligheten slog mitt rätt i huvudet, hårt.
Vi kramades länge, länge och med hans armar som tryckte mig närmre honom kramade också ut mina tårar.
Jag har längtat efter en lång, varm sommar sen jag kom hem från en underbar semester förra året och hösten hade satt fart med att färga sina löv.
Jag ser inte fram emot den längre.
Jag vet vad den kommer ge mig, lidande.
Jag måste, måste jobba...massor! Nu när jag har ett jobb.
Christian han jobbar tills Juli, då är han ledig.
Jag vill också! Jag hoppas och tror att vi får en vecka tillsammans.
Men en vecka av en hel sommar?!
Är det såhär det alltid kommer att vara?
Jag får nån slags ångest, den kryper bara närmre och tar över mitt sätt att tänka.
Jag vill inte tänka såhär.
Jag är blott 20 år.
Jag är så kär att jag dör.
Det är nog därför jag lever. /bee
torsdag 2 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
fina ord!
va gulligt, men va sorgligt :(
Skicka en kommentar