Det finns ingen återvändo

Det är 16 dagar kvar. Tills vi står där med nästipparna mot den stora bruna dörren som vi gång på gång öppnat under våra tre år.(men denna gång för sista gången) Samtidigt känner vi trycket bakom oss, men utan beröring. Glädjerop, ett vimmel av folk och i ögonvrån ser vi vår numera "andra familj". Vi vill inte lämna dem men allra helst bort från allt. Vi lever med någon slags dubbelmoral allihoppa just nu. Vi vill springa upp för trapporna och in till VÅRAT klassrum som vi för sista gången blivit tilldelade i väntan på vår tur. Men om ingen öppnar den där dörren inom 10....så kommer vi att göra det. En trumpet hörs och instrumenten fylls på. PeO ropar; NU ÄR DET DAGS! Hjärtat slår till max, vi tar ett extra djupt andetag och den stora bruna dörren öppnas. Vänd dig inte om, nu finns det ingen återvändo. Dagen är kommen och ditt liv är numera fritt och ditt ansvar. Sen 6 års ålder har vi tillhört en skola, nu står vi med slutbetygen i vår hand och ser förbryllat med lycka i ögonen efter familj, släkt och vänner som viftar med en skylt. Det är över nu