Det va tider de

Borta bra men hemma bäst

Alla har vi länge drömt om att flytta hemifrån och få ett eget självständigt liv. Men det är inte bara kul med sånt - det var inte lika lätt att bara lämna hemma, det som alltid varit hemma och bara klara sig själv och stå på egna ben. Jag måste medge att det är underbart att göra precis som man vill, vända på vardagen precis som man vill och ha det precis som man själv vill ha det runtomkring sig. Men man saknar familjen och allt det som så det alltid brukar vara. Nu är jag hemma hos mamma & pappa iallafall - dvs hemma. Har fått lite riktig mat och lite kläder tvättade. Här skiner alltid solen och det är så lugnt och skönt. Jag uppskatta detta ställe mycket mycket på sommaren - men nu, faktiskt ÄNNU mer! Jag jobbar så mycket i sommar, men det är bara bita ihop och faktiskt tänka på vilka siffror som lägger sig på kontot sen. Då kan man göra mycket roliga saker. Nu får jag vara glad för det lilla - som att inte jobba när sverige spelar, faktiskt hinna med att träffa nån efter jobbet osv. Det är inte helt lätt att få ork till allt när man jobbar. Jag vill helst bara lägga mig och sova efteråt. I morrn ska jag anta nästa utmaning. Sitta i kassan i butiken och lära mig Miljarders PLU-nummer, vi får se hur det går.
Jag saknar studenttiden nått otroligt - hur många tårar är världens bästa dag värd?

Berg- och dalbana

Jag har vart med om världens bästa dag - studentdagen. Jag kommer aldrig NÅGONSIN att glömma den Dagen. Styling vid 5 -champangefrukost 7 - avslutning i skolan 09.30 - utspring 11.30 - studentparad 12.00 - flakåkning 12.30 - sjuksköterskeexamen 15.00 - studentfirande med släkt och vänner hemma 16.15 - förfest i vasa 19.30 - Å 20.00 - Blue moon bar 22.00 - vasaparken 01.30 - sova cid 3-3.30.
Mycket blandade känslor. Glädje och sorg. Jag vill att det föralltid ska vara NVSP3B, Jag älskar er så enormt. Firandet hemma med släkt och vänner va mycket uppskattat och tårarna kunde inte hållas inne när syrran påbörjade första meningen i sitt tal om och till mig. Du betyder verkligen allt och lite till. SMSet från en av mina närmsta vänner i klassen som jag fick i morse fick mig att gråta som om jag mist min närmsta. Det är så stort allt nu. Det ska ju vara VI, dag ut och dag in.
Det känns så sjukt just nu. Nu är jag klar och jag är den jag är. De som tycker om mig tycker om mig och dem som inte gör det, synd för dem. Det är liksom slut på den där växlingen mellan att vara stört cool och hänga med grabbarna en klass högre - va med i djurklubben nästa dag eller vad det nu kunde vara i skolans första år.
Jag kommer ihåg när syrran börja slå fasta på vem hon var, vad hon tyckte, hur hon stog i olika sammanhang osv. Det var häftigt men jag kunde inte riktigt förstå det då. Nu står jag där själv. Men inget illa med det. Jag är stolt för den jag är och för vad jag gjort. Inget ment att gråta över spilld mjölk. Nu ska jag leva vidare med ett uppgraderad vuxenliv. Det ska bli spännande :)

NvSp3b, ni är kärlek för mig <3>

Kära studenter

2 år och 10 månader har gått sedan de allra flesta här inne samlades för första gången i ljushallen. Vi satt ängsliga men ändå med stora förväntningsfulla ögon och väntade på att vår nya klass skulle bli uppropad och tilldelad ett klassrum.

Nu står vi alla samlade igen för den allra sista gången innan den stora dagen är här och med det avslutar vi med en fin gest då vi tillsammans sätter på oss våra studentmössor som vi länge kämpat för att få.

Jag minns en dag i december då vi tillsammans satte start på 2008 års studentfirande. Det var student julbalen på stadshotellet då även de första klassramsorna kom igång.

Sen kom julen och kort där efter börja vi vår sista termin på Rudbeck. Även om vintern var mörk och slutet kändes långt bort så står i här idag, närmare mållinjen än någon gång tidigare.

År av väntan har blivit månader, som blivit dagar, som snart blir timmar och avslutas i minuter och sekunder innan portarna öppnas och vi möts av glädje och jubel.

Den sista tiden, studenttiden går inte att jämföra med någonting annat och vi har nog alla fått oss en ”andra familj” här.

Vi minns nog alla hundradagarsfesten, eller i alla fall att just den dagen då nedräkningen började på allvar, dagen då alla kalendrar hängdes upp på räckena i ljushallen, dagen då varje klass utklädnad blev officiell, dagen då det sista provet var skrivet och dagarna då Elbafesten, calypsofesten m.fl. ägde rum.

Visst har det hittills varit oslagbart och ändå har vi den viktigaste och bästa dagen kvar!

Den dagen då Sverige hissar flaggorna för OSS, då Magnus Uggla skriver en sång om OSS, då hela Sverige gläds och firar med OSS och då den berömda ramsan ”och så finns det dem som har…” inte längre handlar om oss, utan sjungs av OSS.

Men vi kommer också ihåg alla kvällar vi suttit och gråtit, slitit för att få in all den kunskap vi behövt till ett prov dagen efter, alla nätter vi suttit uppe för att skriva klart ett arbete som ska in senast 23.59 och alla redovisningar vi fått svälja vår rädsla för att tala inför en större grupp. Men visst har vi lärt oss mycket utav detta.

Vi lever med någon slags dubbelmoral just nu, vi står som i ett gränsland. Vi är nog alla sugna på att se vad världen har att erbjuda oss men visst kommer vi att sakna alla dagar då vi kunde vara här tillsammans med våra vänner.

Rudbeck, alla elever och alla fina traditioner har gjort detta till en minnesvärd tid men vi är nog alla beredda att bläddra sida och möta ett nytt kapitel i våra liv.

Jag tror jag talar för de allra flesta när jag nu tackar alla här på Rudbeck som gjort denna tid oförglömlig och vi har alla en egen klass att hylla lite extra - ett speciellt tack till NVSP3B som gjort dessa år till dem bästa i mitt liv. TACK!

Det är skillnad på folk och folk

Tänkte fan va glassigt att knäcka lite extra på Frösåker golfbane restaurang och lite catering. Såklart kommer man hem till en AS rik familj, ni vet såna som inte ens orkar bry sig om att dom är rika. (Ni vet dom där halvrika trycker,skryter och visar gärna upp att dom är rika) Men här..nej nej! Fast det räknade man ut med lillfingret då dom anställt oss. Ahh iallafall så va det dottern i familjen som blivit doktorand OCH civilingenjör inom biokemisk blabla... stöööört! Så dom fira där med sina snorrika släktningar och vänner, plötsligt kände man sig som en slav för sjutton. Men jag menar...det är ju skillnad på folk och folk.