Hittade på kanske byns sötaste unge i Söderbärke.
Han är 1,5 månad och heter Leon.
Om man gick fram för att hälsa på honom vid nån av måltiderna, då han oftast höll till i köket vid föräldrarna som var kockar för lägret. Det där goa skrattet fick en att stanna ett bra tag. Och likaså fick hans lugna andetag när han sov i mina armar mig att få styrka till att orka hålla i lillen när han sov även om det blev tungt med tiden. Klart mödan värt! Men nu har vi sagt hejdå, även om vi blev bästisar på en gång han och jag. Man skulle ha en bäbis lite mer lättillgänglig, dem är ju bara för underbara :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar