onsdag 9 september 2009

Som om livets mening bara försvann

Smärtan går inte att beskriva. Kan inte ens själv förstå hur jag egentligen mådde den där natten mellan lördag och söndag. Med en egentlig start fre-lör. Trodde jag uppnått smärtornas smärta, men det blev bara värre. Akuten tog tid, en jävla tid. Fick panik bland allt folk och ingen hjälp. Minuterna var som timmar, jag var beredd att ge upp. Personalen rykte till slut in. Fick ett eget rum och några kläm på magen av en läkare. Förmodligen något med gallblåsan - 3 timmar senare. JAG DÖÖÖÖÖÖR! Låg och stampa mot sängkanten, andetagen vart snabbare och snabbare. Paniken var nära, fick något som lugnade mig, kunde blunda men samma smärta fanns fortfarande där. Hamna på avdelning AVA. Ultra ljud och röntgen konstaterade i stenar i gallblåsan. nu.. 4 dagar senare är jag på fötterna igen. Gallblåsan sitter kvar, men en färre sten. Händer det igen är det bråttom sa dom.
Jag väntar på operation. 1-2 månader, tänkte fan det är INTE sant.
Ligger såklart efter i skolan och missar obligatoriskt seminarie på fredag, glad?! Knappast! En riktig mardrömsstart!
Nu ska jag krypa ner bredvid en varm och mysig christian. Hoppas på att han håller om mig HELA natten. Min älskade plutt har ställt upp som fan dom här dagarna. Och tack för alla samtal - sms och BRORSAN som åkte hela vägen hemifrån för att hälsa på stackars ensamma syrran på sjukhuset. Han vet hur det känns att ligga bland hostande 75-åringar, inge vidare!
Jag hoppas bara på det bästa nu och kommer ett bra tag fram över tacka gud för varje natt jag kommer sova gott och varje morgon jag vaknar utan smärta.

Ett tips på vägen.. var glad för varje dag du vaknar frisk och något pigg!